Det må hända..

..att jag i bland överreagerar, att min stubin bränner av allt för snabbt innan jag hunnit tänka efter. Men stunder som dessa, då Edward ringer o berättar att busschauffören släppt av honom (o många andra små som stora barn) nästan 2km hemifrån "för att han inte ville köra längre", då känns det som att jag har all rätt i världen att svära en stund eller två.

Sedan bussolyckan för en tid sedan så har turerna lagts om för att dem ska slippa köra med en stor buss på den skrotiga väg där alla avåkningar o tokigheter skedde. Så långt allt väl..tills idag då dessa "bättre turer" skulle starta. Först kör chauffören helt fel..vilket barnen påpekade, då stannade han "tvärt" o bad dem bara kort o gott kliva av sedan körde vidare. Fint, jättebra..eller kanske inte. Nu gick det bra, Andreas hämtade hem Edward..men många av de andra, speciellt dem yngre "visste inte var dem skulle ta vägen", alla hade inte telefon + att dem blev avsläppta i närheten av en stor korsning (var tvungen att passera den/ gå över vägen) Så ja, min stubin blidde där o då obefintlig. Ringde omg (som så många andra förldrar) till både bussföretaget, skolan o trafiksamordnaren (eller vad det nu så vackert heter) o om man säger som så, i morgon..då får han garanterat åka hela vägen hem, precis som han alltid har gjort o har rätt till att göra!

Men nuså, nu har lugnet lagt sig igen o jag ska ta mig an lite middagsförberedelser. Ses.