Fast egentligen..

..så vill jag nog att tiden ska stanna då jag tänker efter. Jag drömde i natt att jag åkte hem från jobbet men när jag kom hem så var ngt gälet. Andreas o Nils var sig lika men Edward, han såg jag inte skymten av..ej heller hans möbler eller ngt alls från honom, hans rum var ist typ ett kontor. Jag kan fortfarande känna paniken som jag kände då. Paniken över att han var "borta". Frågade Andreas o fick då ett skrattande svar som jag oxå kommer i håg väldigt tydligt "men herregud Edward har ju flyttat hem i från för många år sedan!" Sedan blev det mest bara "flum" som det lätt blir i drömmar. Grejen var alltså den att Edward blitt stor o flyttat hemifrån..ngt jag tydligen inte hängt med på eller fattat. Kan skratta åt det nu men då var det ren o skär panik..och mkt förvirrande.

Jag tror oxå att detta grunnar sig i en riktig "panik" som man har som förälder. Panik över att tiden går för fort, att barnen håller på att bli stora, att man inte kommer att få rå om dem i all evighet, att det kommer en dag då man måste släppa taget. Vill alls inte tänka på det nu utan ist njuta o ta vara på den tiden som är i detta nu..men den där tanken dem-blir-stora-vare-sig-man-vill-eller-inte, den tanken finns ändå där.

Så ja, jag vill nog egentligen att tiden ska stanna lite eller som minst att den ska sakta ner en aning..med undantag från nu då den gärna får gå i ljusets hastighet tills att uret är 13.30 slaget. Hoppas bara att Edward är hemma o att det är honom jag får träffa o inte en skäggig tonåring..eller ett tomt rum! :)

Godmorgon.