Från god lunch till besök på akuten..

Det började så bra. Hade tillsammans med Nikita & Therese en mkt trevlig lunch alá kaffe-surr-date. Fick dessutom träffa Therese golillsessa Ebba för första gången. Herregudanes vilken söting..man blir ju alldeles "sjuk". Snusade bäs länge o mkt..o åkte sedan glad i hågen vidare.

Hinner inte så långt förrän telefonen ringer. Det är från skolan, Edwards fröken. Hon berättar i sin tur att Edward ramlat illa från ett träd, att han hade jätteont i en arm o bad mig komma snarast möjligt..vilket jag oxå gjorde. Orkar inte beskriva mer än att han nu sitter med en helt gipsad högerarm i 90 graders vinkel. Ingen fraktur "än så länge" men läkaren förklarade att barns skelett ofta kan leva sitt eget liv vid denna typ av skada, att det kan visa sig senare att det var en fraktur/ spricka iaf så för att vara på den säkra sidan så gipsar dem "vilket som". Om en vecka ska han på återbesök för nya röntgenbilder o undersökning. Håller alla tummar o tår (som jag ofta gör nu för tiden) att det då ska vara ok, att skadan ska ha "lagt sig".

Han hade tur i oturen o jag är evigt tacksam att det trots allt gick så bra som det gick då han ramlade baklänges ner från ett träd på skolgården o tog emot sig med armbågarna..men samtidigt känner jag en, vad ska man säga..enorm frustration inombords. Har vi inte haft tillräckligt med tråkigheter nu av div slag? Ska det aldrig vända? Isf när?

Åkte direkt från akuten till jobbet där jag nu ska vara ca 20 timmar till. Känns inte alls ok men samtidigt, jag är "trots allt" säker på att Edward, Nils o Andreas klarar sig utmärkt hemma utan mig.

Vilken dag, vilka vändningar..åter till arbetet.