Idag är det 11 september..

Precis nu, 8.30 för 4 år sedan så promenerade jag o Andreas glatt in på UL. Hade tid där för kontroll av vårt lilla mirakel som precis som Nils blidde till "mot alla odds". Var då i vecka 14..nervös men förväntansfull. Nu kunde väl inget gå snett..jag mådde ju så bra, allt "såg ju så bra ut"..Men i samma stund som undersökningen påbörjades av "min" läkare så konstaterades det att ngt inte stod rätt till..vilket jag själv såg på skärmen, det var helt stilla. Jag visste att det var "kört" men blundade, hoppades innerligt iaf..kanske kanske men nej, där fanns ingen hjärtverksamhet. Vårt lilltroll hade gett upp redan vi v 9-10. Tanken på att jag gått omkring i över en månad som lycklig gravid fast att det inte fanns någon "verksamhet där inne" den tanken kan få mig att rysa än idag. Normalt sett så hade det ju resulterat i ett missfall långt tidigare..men inte i mitt fall, där fortsatte graviditeten på "vanligt vis"..tyvärr.

Tror aldrig att jag varit så arg på ett ledsamt vis..var enormt frustrerande, deprimerande Vi som hade kämpat så i flera år..lyckades "hux flux" trots att det enligt läkarna inte skulle vara möjligt o nu sket det sig iaf. Där någonstans försvann både hopp o vilja att någonsin bli gravid igen..nu fick det vara nog. Först förlorade vi vår älskade ängel Melvin maj 03 o så nu detta. Lade då hela göra-barn-grejen på hyllan..ville inte mera.

MEN..nästan precis ett år efter så kommer vår älskade o efterlängtade Nils till världen.."trots allt". Vi hade än en gång lyckats själva..vid sidan om provrörsbehandlingar. Där gick vi bet, misslyckades med 4 försök men lyckades somsagt på egen hand. O fortfarande, än idag så har jag många gånger svårt att fatta det..

..Nils är o kommer alltid att vara vårt "lilla" mirakel!

Att han fyller 3 om 2 veckor, oxå det är nudd på obegripligt..var tog tiden vägen?

Godmorgon :)