Vecka 36..

Har setat o kikat på en mängd med gamla bilder o en tanke som slagit mig flera gånger om..

..vad lustigt det är att man "glömmer" saker o ting så snabbt. När jag ser denna bild..då jag väntade Nils..var då i vecka 36, då fattar jag lixom inte att jag var så "stor". Jag kommer i håg själva lyckokänslan över att bära ett litet mirakel där inne men att magen var av den storleken o att jag "såg ut på det viset"..det kommer jag inte i håg..inte själva klump o storhetskänslan. Den försvinner ju i stort sett i samma veva som förlossningen är över..enligt min uppfattning iaf. Blir lite av en "chock" att kika tillbaka på bilder o minnen (läs: Tant sitter här o gråter) men en härlig chock. Om Tant funderar på mera bäs? Vaddå..vad menar ni? Jag? Va? ;)