I väntans tider..

Då jag väntade Edward (med honom genomgick jag en vanlig förlossning o med Nils hade jag planerat snitt) så minns jag hur enerverande det blev till slut då tiden för beräknat datum närmade sig..alla som ringde, knackade på, undrade.."har du känt ngt", "är det på G", "har vattnet gått"..osv osv Ju närmare slutet, ju tätare kom samtalen. Det gick tom så långt att folk (vet fortfarande inte vem/vilka) började "tjuvringa" vid flera tillfällen men så snart vi svarade så lade de på..då visste de ju att vi fortfarande var hemma. Den biten var nudd på sjukt men "det andra"..det hör ju lixom till, det kommer man kanske inte ifrån.

Men vet ni vad, nu har Tantkompismamman blitt en "frågare" själv..o jag kan inte hjälpa det. Det bara blir..kan inte hålla tyst, måste veta, letar ursäkter för att få ringa, kika förbi, checka läget osv. Min bästaste vän har beräknat datum 9/1..alltså om 8 dagar o ja, jag kan somsagt inte "bete mig"..trots att jag vet hur hon troligen känner o att jag garanterat inte är den ende som hör av mig i tid o otid men jag har en lösning. Jag ska se till att vi kommer att umgås exakt varje dag..så att jag är med hela tiden, då behöver jag ju inte fråga. Smart va!

Så nu ska jag vänta till att klockan bli rätt slagen o sedan bjuda in oss på en dag av umgåsning :)

Ses läjtör.

Ps! Nils somnade ca 22.30 i går o sover så sött fortfarande! Ds